Bf var den 11 maj men vi hade sagt att den 9 maj fick han gärna komma. Vi hade räknat ut att Staffan fick flest lediga dagar då och sen var även Novas farfar hemma där hon skulle va medan vi var på sjukhuset. 

Den morgonen vaknade jag som vanligt och tyckte väl kanske att det var lite surt att inget hänt eftersom det skulle passat så bra men jag var ganska övertygad om att han inte skulle komma innan bf ändå. Nova åkte till dagis och jag tog det bara lugnt hela dagen. Vila hade ju satt igång förlossningen med Nova så varför inte göra ett likadant försök 😉

På eftermiddagen hämtade jag Nova igen och när vi kommer hem upptäcker jag en jätte stor bit av slemproppen, nu börjar ett litet hopp tändas om att förlossningen kanske är nära. Under kvällen fortsätter fler bitar att komma men inga andra känningar har jag. Vi åker förbi farfar och säger hej och åker sen hem för att äta middag, Nova vill inte med utan stannar kvar. Jag passar på att klippa gubbens hår innan vi åker och hämtar hem Nova igen. Nu känner jag på mig att något kommer hända. 

Vi lägger oss tidigt och det tar en stund innan jag somnar. Efter bara ett par timmar, strax innan kl 1 så vaknar jag och måste kissa. Lite besviken över att inget hänt än går jag tillbaka till sängen och precis innan jag ska somna kände jag av en sammandragning som gjorde att jag vaknade till lite. Kanske var det ändå på gång nu. 

Jag får svårt att somna om och ligger och vänder på mig länge och har ett par stycken sammandragningar under tiden. Vid tre ger jag upp och går ner i soffan och tittar på tv, samtidigt börjar jag klocka sammandragningarna som börjar kännas lite mer och har väldigt oregelbundna sammandragningar som håller i sig mellan 30-70 sekunder. 

Klockan fem vaknar Nova och kommer ner försiktigt och hon märker att något är pågång när jag får andas mig igenom än värk, hon frågar om jag har ont och jag svarar att ja det har jag och jag tror att lillebror kommer idag. Tillsammans sätter vi oss i soffan och tittar på tv medan jag andas mig igenom de värkar jag får  

Vid sex går jag upp och väcker Staffan och säger att han kan åka till bagaren och köpa frukost nu så att jag är säker på att jag hinner äta innan det börjar göra för ont. Under frukosten får jag sluta äta när jag får en värk eftersom jag hellre koncentrerar mig på värkarna då. 

Klockan åtta ringde jag förlossningen och förklarade att det gick ganska fort sist och att det börjar göra ont nu men att jag fortfarande klarar av det och undrade vad de tyckte att vi skulle göra, vi fick jätte gärna komma in för en koll. Så vi packade ihop Nova och hundarna och deras saker och körde till farfar. 

Klockan nio kom vi till förlossningen och får ligga med ctg en stund där värkarna visade på sammandragningar med 2-4 min intervaller och håller i sig i genomsnitt 45 sekunder. Efter de gjordes en gyn-undersökning där det konstaterades att tappen är utplånad och jag är öppen 3-4 cm. I journalen står det även att hinnblåsan palperas, kan det va en hinnsvepning kanske?

Det bestäms att vi ska ut och promenera och en ny undersökning ska göras vid lunch. 

Vädret är fint och vi går runt utanför sjukhuset och pratar och Staffan säger att innan nio ikväll får han faktiskt va ute. Visst sa jag, drömma går ju. 

Vid lunch kommer vi tillbaka och jag äter en youghurt, något mer får jag inte i mig. Nytt ctg sätts och undersköterskan visar hur Staffan kan trycka på mina knän för att det ska kännas bättre under värkarna, problemet är bara att Staffan hade inflammation i ena axeln och fick därför mer ont än mig när han tryckte för hårt. Nu klär jag även om till de snygga förlossningskläderna. 

Sammandragningarna ser ut som innan och undersökningen säger nu 6 cm öppen. Jag får lustgas med en 30/70 blandning då jag vill ha något som tar av udden.

Staffan ändrar sig och tycker att innan klockan sex är bra om han kommer. 

Jag blir erbjuden att få bada vilket jag glatt tackar ja till och 13:50 får jag kliva ner och tillsammans med ett stort glas med saft och is och lustgasen mår jag riktigt bra. 

Under den tredje värken känner jag en knäpp högt upp i magen och samma värk känns mycket mycket mer, talar om för Staffan att jag tror att vattnet kanske gick och att jag nog vill ha lite högre lustgas. Ringer på klockan och undersköterskan kommer in och frågar om det börjar trycka på nu. Nej svarar jag, eller trycker på gör det ju men långt ifrån så pass mycket att jag måste krysta. Nu tycker även Staffan att halv fem är en ännu bättre tid att va ute innan, jag tycker fortfarande att han har för stora drömmar. 

Hon höjer lustgasen till 50/50 och säger att hon vill kolla hur nästa värk ter sig. Nästa värk jag får, kl 14:15 är en krystvärk så plötsligt blir det bråttom och sköterskan ringer på klockan och in strömmar det folk som sliter upp mig ur badet. Mitt i skiftbytet är det också och ingen handduk hittas så jag får vanka bort naken i korridoren, självklart frågade dom innan om det var okej. 

En ny undersökning göra och det konstateras att jag är fullt öppen men att han inte ligger ända ner i bäckenbotten ännu så jag får lov att trycka ner honom ett par gånger först. 

Det upptäcks att hans hjärtljuden går ner men att han hämtar sig så fort sammandragningarna är över. 

14:45 börjar jag krysta aktivt då han glidit ner i bäckenbotten och på tre krystvärkar föds han 15:05, 4060 gram och 51 cm lång. 

En liten bristning fick jag som sys ihop. Moderkakan kommer snart den med men behöver lite hjälp för att komma ut, lossna gjorde den fint. Däremot är hon osäker på om hinnorna är hela då de ser ut att ha gått sönder lite konstigt så hon ber mig hålla koll på blödningarna som kommer. 

Så fort jag är sydd så börjar Tias att amma och suger mycket och länge. 

Vi får in smörgåsbrickan och jag vräker i mig det som finns för jag är så hungrig. Tur för mig var det middag bara en timme senare så mer mat kom ganska snart. 

Så annorlunda denna förlossning var jämfört med Novas. Jag var mycket mera med under och mellan värkarna, även personalen sa att det verkade som att jag återhämtade mig riktigt bra mellan värkarna vilket var jätte skönt. 

Denna gång kände jag precis hur han låg när jag krystade och kunde känns hur han trycktes ner och ut och det var riktigt häftigt. Att veta att smärtan blir inte värre om jag tar i mer utan att set snarare gör mindre ont. Även återhämtningen efter har vart så mycket enklare och snabbare. 

Hade alla förlossningar vart som denna hade jag kunnat föda hur många barn som helst känns det som men nu räcker det, vår familj är komplett nu ❤️