Innan Nova kom läste jag mycket om hur andra upplevt den där omedelbara kärleken så fort barnet är fött. Att den är större än vad som går att förklara. Men tänkte jag, om man inte känner så på en gång är det något som är fel då? Så jag började leta efter de historier där mammor (och även pappor) inte kännt den där omedelbara kärleken på en gång utan att den istället har vuxit fram, olika snabbt för olika mammor men att det också är helt normalt. På något sätt kände jag på mig att det var så det skulle bli för mig, att kärleken skulle växa fram. 

Mycket riktigt! Den dagen Nova föddes kände jag inte den omedelbara kärleken, visst älskade jag henne från första stund men den där stora kärleken tog det ett litet tag att få fram. Idag kan jag inte beskriva hur mycket jag älskar henne, hon är min stora tjej, min skruttfia. 

Med Tias var det helt annorlunda för där kom den omedelbara kärleken, jag vart blixtförälskad så fort jag såg han och kärleken växer för var dag även för honom. 

Tias är istället väldigt planerad. 

När vi hade bestämt oss för att behålla Nova så såg vi såklart fram emot det och älskade henne redan då men eftersom att hon inte var planerad så var det ändå lite svårt att ta in det till en början och därför vart tiden fram till förlossningen, tiden för kärleken att nå den höga nivån rätt kort ändå. 

Tiden för Tias var istället väldigt lång eftersom den redan började när vi bestämde oss att det var dags för en till och därför hann kärleken växa mycket mer under tiden. 

Hur mycket som kan stämma eller inte vet jag inte men det är iallafall min lilla teori för min del. Idag älskar jag båda barnen något otroligt mycket och är överlycklig att just de två finns i mitt liv.